Login

Så botade jag scenskräcken – hittade glädjen för att tygla nervositeten

Det har blivit några scener. Under 90-talet reste jag nästan varje vecka. Ofta offertjobb men lika ofta presentationer. Av basstationer – jag har sett konkurrenter somna (bokstavligen!) med en duns i bordet, kineser som susade av beundran då jag sa att vi gjort affärer med dem sen ’66. ”Alltså ARTONhundra sextiosex”. Leenden i hela salen.

Men var försvann den där kvävande nervositeten? Jag undrar om det inte igen var just Cindy Hansen som gav oss modellen ”slå på bandspelararen”. Nej, förresten detta var ju på ju 00-talet inför VM- och EM-tävlingar. Det måste varit med första kvartetten – ”Four Others”. Just det – i en sökning på nätet kom jag i kontakt med en kör i Londons förorter – inte långt från Uxbridge om jag minns rätt. I Guiness lokaler. Ja, jag hade några körer att välja på så jag tog denna. Fel kunde det ju inte vara… Och det visade sig vara en verklig lyckträff. Jag hade väntat mig att se en kör repetera men Jean Digby var inte sen att fråga ”vem är du?” ”Jaha, upp på gradängerna!” Så där stod jag – rätt nybakad som sångare och DEFINITIVT svag på att läsa noter… Och repade med tre andra basar.  Ja, det året var jag där och hälsade på i samband med en stor telekom-konferens. Hur märkligt det än kan te sig så kom jag hem med ett färskt gig. Men det tog verklig fart när vi i pausen skulle sjunga kvartettsång. Då kan det vara bra att känna till att i barbershopsång finns det några ”pole cats”, dvs sånger som ”alla” ska kunna. Dels är de lätta att få att låta bra, dels är det väldigt förbrödrande att kunna sjunga stämmor ihop med andra. Sagt och gjort, det gjorde vi även här. ”Det där låter ju bra!!!” sa någon om en konstellation där engelsmännen sjöng stämmorna lead, baritone och tenor – och jag bas. Och jag råkade nämna att ”jag har en kvartett hemma i stan” och kände mig som Robban Broberg måste gjort när han sa ”jag har ett skiffle-band” ;-) . ”Kan inte de komma och uppträda då under välgörenhetskonserten” sa någon. De planerade en stor konsert till förmån för behövande i stadsdelen. Allt vi drog in dubblade Guiness-bryggeriet. ”Gärna!” sa jag.

Så, lägg till 18 månader. Jag mailade Jean och trevade litet ”kul det var att ses och ja, hur ser våren ut och om utifall att… men vi tar inte illa upp… ”VÅGA INTE BACKA UR NU! NI ÄR REDAN med i programmet!” svarade Jean. Underbart. Denna första kvartett uppträdde på scen i London och då hände något. Vi var enormt haussade, möttes som kungar och fick ALLT fixat. TÄNKTE man ”Guiness är gott….” så satt en i handen inom tre röda. Vi bodde hemma hos dessa enormt gästfria människor. När vi sedan i ett nummer äntrade lokalen BAKIFRÅN till en till synes förvirrad konferencier så var succén total. Minns att jag med mitt svärd måttade med svärdet över en slips. Borgmästarns, visade det sig. En mycket jovialisk man med indiskt påbrå.

Ett par dagar senare presenterar jag något telekomsystem i Indien. Scenen med borgmästaren kom upp på näthinnan och jag kände ett stort leende sprida sig över mitt ansikte. Närmaste raden svarade omedelbart. Tänk vad ett enda ögonblick av närvaro kan förändra. DETTA – kombinerat med ”slå på bandspelaren” – har hjälpt mig oerhört mycket. För kan jag få mina aktiva tankar att fokusera på det som händer i rummet – se den där extra klappen, leendet eller annat att lägga märke till – då hinner inte de negativa tankarna med i svängarna. När vi sedan i scenen i USA låter vår baritone Jocke ”krocka” med sin bil – 50 kg bilreservdelar föll några meter ned i betongen i den ombyggda fotbollsarenan – för att se honom komma åter med blåtira och ratten över huvudet och vi sjöng vidare… ja då fick vi visst en ”standing”. Dvs stående ovationer. Från sådär 15 – 20.000 åskådare. ”Bandaren” räddar då från spagettiben…

Detta är post #025 av 100 i utmaningen #blogg100

Related posts:

  • There is no related posts

The post Så botade jag scenskräcken – hittade glädjen för att tygla nervositeten appeared first on Johan Lange.